Dag 8: Ett ögonblick
Jag vet inte riktigt vad det är meningen att man ska skriva under den här rubriken. Men jag väljer att skriva om ett ögonblick jag inte glömmer i första taget. När jag och min syster fick våra kaniner.
Jag var fjorton år och Amanda var tolv. Vi hade så länge vi kunde minnas velat ha ett djur eller två. Vi hade tjatat och tjatat utan resultat. Men i maj när mamma fyllde år åkte vi till Väla, ett shoppingcenter utanför Helsingborg för att mamma skulle köpa kläder. Vi gick in och tittade på de söta kaninungarna på Väla Zoo och pappa som är en stor djurälskare föll också för dem. Vi trodde inte det var sant när pappa sa: "Vi tar dem". Mamma var inte med inne i butiken då, så vi letade upp henne och utbrast: "Vi ska få kaniner". Hon blev inte alltför exalterad kan jag säga. Och när vi satt i bilen, men de två kaninungarna (Gracie och Blenda Muzzy) bredvid oss, grät mamma till och med.... hon hade ju trott hon skulle åka därifrån med kläder, inte med två kaniner. Men det dröjde inte länge förrän även mamma älskade Gracie och Muzzy.
Tyvärr levde Gracie bara några år. Jag glömmer aldrig den dagen när hon plötsligt blev så sjuk. Hon var så hängig och åt ingenting. Vi tog henne i veterinären och jag var så väldigt ledsen. Veterinärerna gjorde allt som stod i deras makt, men hon var tvungen att avlivas. Jag fick hålla henne i mina armar medan giftet (eller vad det nu är) gick ut i hennes kropp. Det gjorde så fruktansvärt ont inuti mig. Och när vi tvingades åka hem med en tom bur, det var fruktansvärt. Vi hittade grå pälstussar i trädgården.
Efter ett tag köpte vi Celine, en svart dvärgvädur som vi sedan hade i sju år. Till en början fungerade det inte alls mellan Muzzy och Celine. Men efter att de ätit ur samma matskål en gång, så blev de vänner. De fungerade nästan bättre ihop än Gracie och Muzzy hade gjort. Efter ett tag blev även Muzzy sjuk och gick bort. Efter det hade vi Celine inne (och ute ibland på sommaren), för att hon inte skulle bli ensam. Så hon var uppe hos oss i vardagsrummet på kvällarna, sprang runt, tiggde knäckebröd och hoppade upp i soffan. Hon blev en riktig familjemedlem och det var en stor sorg för oss alla när hon lämnade oss i våras.
Jag älskar djur och jag älskade våra kaniner. Hoppas de har det bra där de är nu.
Söta Celine. Har tyvärr inga bilder på Gracie och Muzzy på den här datorn.
Jag var fjorton år och Amanda var tolv. Vi hade så länge vi kunde minnas velat ha ett djur eller två. Vi hade tjatat och tjatat utan resultat. Men i maj när mamma fyllde år åkte vi till Väla, ett shoppingcenter utanför Helsingborg för att mamma skulle köpa kläder. Vi gick in och tittade på de söta kaninungarna på Väla Zoo och pappa som är en stor djurälskare föll också för dem. Vi trodde inte det var sant när pappa sa: "Vi tar dem". Mamma var inte med inne i butiken då, så vi letade upp henne och utbrast: "Vi ska få kaniner". Hon blev inte alltför exalterad kan jag säga. Och när vi satt i bilen, men de två kaninungarna (Gracie och Blenda Muzzy) bredvid oss, grät mamma till och med.... hon hade ju trott hon skulle åka därifrån med kläder, inte med två kaniner. Men det dröjde inte länge förrän även mamma älskade Gracie och Muzzy.
Tyvärr levde Gracie bara några år. Jag glömmer aldrig den dagen när hon plötsligt blev så sjuk. Hon var så hängig och åt ingenting. Vi tog henne i veterinären och jag var så väldigt ledsen. Veterinärerna gjorde allt som stod i deras makt, men hon var tvungen att avlivas. Jag fick hålla henne i mina armar medan giftet (eller vad det nu är) gick ut i hennes kropp. Det gjorde så fruktansvärt ont inuti mig. Och när vi tvingades åka hem med en tom bur, det var fruktansvärt. Vi hittade grå pälstussar i trädgården.
Efter ett tag köpte vi Celine, en svart dvärgvädur som vi sedan hade i sju år. Till en början fungerade det inte alls mellan Muzzy och Celine. Men efter att de ätit ur samma matskål en gång, så blev de vänner. De fungerade nästan bättre ihop än Gracie och Muzzy hade gjort. Efter ett tag blev även Muzzy sjuk och gick bort. Efter det hade vi Celine inne (och ute ibland på sommaren), för att hon inte skulle bli ensam. Så hon var uppe hos oss i vardagsrummet på kvällarna, sprang runt, tiggde knäckebröd och hoppade upp i soffan. Hon blev en riktig familjemedlem och det var en stor sorg för oss alla när hon lämnade oss i våras.
Jag älskar djur och jag älskade våra kaniner. Hoppas de har det bra där de är nu.
Söta Celine. Har tyvärr inga bilder på Gracie och Muzzy på den här datorn.
Kommentarer
Trackback
