Färdiggnällt
Hej på er!
Om det nu fortfarande finns någon som kikar in här efter mitt låååånga uppehåll.. Jag vet inte om jag kommer fortsätta skriva här nu, men just ikväll kände jag att det var dags för ett inlägg. Jag kan börja med att säga att jag börjar arbeta som logoped i Karlstad på måndag, ska bli otroligt kul, men jag är naturligtvis nervös.... Jag är på plats i en stor fin etta som jag hyr i andrahand. Det tar dock tid och energi att packa upp allt och komma i ordning; man inser inte hur mycket saker man har förrän man ska flytta.
Men stopp. Som rubriken antyder så har jag nu bestämt mig för att sluta gnälla. Så istället för att gnälla över hur jobbigt och tråkigt det är att packa upp och städa, ska jag tänka att det är tur att jag har så många fina grejer. Och vilken tur jag haft som fått tag på en sådan här fin lägenhet! Jag har fått nog av gnäll över i-landsproblem, både från min egen sida och från andras. Det finns personer som har det så mycket värre. Jag är frisk (det enda jag lider av skulle i så fall vara hypokondri), jag har en bostad, jag har en familj/släkt som stöttar mig, jag ska börja ett nytt spännande jobb... Vad spelar det för roll om jag får vänta några extra minuter på bussen? Eller om det regnar just när jag ska gå ut? Nej, nu får det vara nog! Jag är egentligen en positiv person, varför ska jag beklaga mig över småsaker när jag egentligen har en positiv grundsyn, på livet och på min omvärld och på människorna runt omkring mig?
Irriterande I-landsproblem
Nummer 1 handlar om offentliga toaletter. Offentliga toaletter som kostar fem kronor. Det är inte så kul att stoppa i en femma och komma in till värsta snusktoan utan fungerande kran. Detta hände mig i fredags när jag var i Helsingborg med mamma och Amanda. Om man betalar pengar för att få använda en toalett tycker jag man kan förvänta sig att den är i ett bra skick, att den städas regelbundet. Vad betalar man annars för?! Om det är så offentliga toaletter ska se ut kan jag förstå varför folk väljer att kissa ute.
Nummer 2 berör COOP Nära-butiken som jag handlar i. Butiken ligger väldigt nära busshållsplatsen där jag stiger av och de har öppet till 23 varje dag, alltså smidigt att handla där på väg hem från jobbet. Det finns en liten hake dock: sortimentet är långt ifrån bra. Bananerna är övermogna (jag avskyr gula/gulbruna bananer, jag vill ha ljusgula-gröna) och brödet är bakat för en vecka sen. En VECKA sen!! Det är skandal tycker jag, vem vill äta sådant gammalt bröd?
I-landsproblem, jag vet. Men dock problem. Ett annat problem är att jag är så fruktansvärt slut nu att jag måste gå och lägga mig.
Valet av ord har betydelse!
Ska det vara så svårt att använda rätt ord? Vissa kanske tycker att detta är att märka ord, att det inte har någon större betydelse. Men det tycker jag att det har. Man kanske inte har någon avsikt med det, men när man säger förståndshandikappad tycker jag det låter som att invididen har en helt annan människosyn än om man säger individ med utvecklingsstörning. Dessa människor är människor som alla andra, bara det att de råkat födas med en funktionsnedsättning. Att alla människor ska veta om att ordet handikappad inte finns längre är kanske för mycket att begära, men jag tycker att det är journalisternas skyldighet att ha koll på vilka ord som är korrekta att använda. De om några kan ju bidra till att allmänheten får en ökad kunskap om vad det faktiskt heter.
Så jäkla förbannad!
På skolavslutningen var Linnea bortrest eftersom hon misstänkte att det skulle bli jobbigt för henne. Dock dök våldtäktsmannen upp trots att han hade förflyttats till en annan skola, var dömd för våldtäkt och dessutom hade besöksförbud mot Linnea. Prästen välkomnade honom med argumentet att kyrkan är öppen för alla. Men tänk om Linnea hade varit där då? Han hade ju besöksförbud. Under ceremonin i kyrkan delade killen ut blommor till alla, han blev kramad av flickorna och fick applåder och hyllningar. Folk hyllade och applåderade åt en kille som var dömd för en våldtäkt på en minderårig flicka tre månader tidigare! Det är så man mår illa. Prästen sa att han såg det som en fin demonstration, som att killen var så "stark" som vågade sig dit. Samma kväll våldtog killen den andra tjejen som i dokumentären kallades för Jennifer. När prästen fick reda på det utbrast han: "Stackars kille... och tjej också såklart". Alltså jag kan inte med ord beskriva hur ilskan bubblade inom mig när han sa "Stackas kille". Han har för fan våldtagit två unga tjejer! Det är inte det minsta synd om honom, han är ett kräk och förtjänar verkligen inte några sympatier.
Sen att skolans rektor säger att skolan måste hålla sig neutral, även efter domarna för de två våldtäkterna. Det är ju helt sjukt! Skolan måste väl sätta sig emot våldtäkt. Det är väl inget som under några som helst omständigheter kan accepteras. Vilka signaler sänder det ut till resten av skolans elever? Det späder ju på uppfattningen om att de två tjejerna ljuger, ytterligare.
Vad är det för värld vi lever i? Där killar kan våldta tjejer och fortfarande ha stöd från ett helt samhälle? Fy fan säger jag igen. Stackars tjejer; inte nog med att de utsätts för något så hemskt som en våldtäkt, de får dessutom utstå kränkande kommentarer, dödshot, mobbing och att ingen tror på deras historia. Jag förstår att dokumentären väckte reaktioner i hela landet, så här får det bara inte gå till. Det är så man mår illa. Jag är så förbannad!!
Gratis heroin
Jag tycker det är helt sjukt. Är det inte bättre att staten går in med mer resurser för att hjälpa individerna att ta sig ur sitt missbruk istället för att förse dem med gratis knark så att de kanske sjunker ännu längre ner i knarkmissbruket? Dessutom var det bara runt 100 som skulle få tillgång till gratis heorin i början, och därefter några fler hundra personer. Hur stor skillnad på brottsligheten kan det medföra när det är så få personer som omfattas av försöket? Fast det är i och för sig bra att det inte är alla som kan få gratis knark och ju färre det är som får det, desto bättre.
Vad tycker ni om saken?
Läs artikeln här om ni har lust: http://hd.se/utrikes/2010/02/15/gratis-heroin-i-kopenhamn/
Tidsångest
Ni är mina bästa vänner, ni vet vilka ni är och jag älskar er. Det kanske är löjligt av mig att sitta och vara ledsen för något som kommer inträffa om över ett år. Men tiden går ju så jäkla snabbt. Innan vi vet ordet av kommer vi vara nyutexaminerade logopeder. Anledningen till att allt det här kom över mig just nu, var att jag på träningen såg en tjej som hade logopedbyxor (som man kan köpa om man går vårt program), jag kände inte igen henne så jag antog att hon gick termin två. Och jag kände mig avundsjuk. För att hon har studentlivet framför sig, och jag har det snart bakom mig.
Några bilder från vårt första år. My god, hur kan flera år ha passerat sedan dess?
Hur kunde jag bli så vuxen? Jag var ju nyss barn. När jag gick hem från träningen och kände mig allmänt nere så kom "Fiskarna i havet" med Idde Schultz. Jag mindes den där gången när jag var åtta år och mimade till just den låten när vi hade framträdande i skolan. Föräldrarna var där och tittade. Jag tänkte att nu går jag här, femton år senare och tycker fortfarande om "Fiskarna i havet". Vart försvann de femton åren?
Ska mördare kunna utbilda sig till läkare?
Argument mot:
- Mördare har visat att de saknar vissa spärrar som de flesta människor har.
- Skulle patienter känna sig trygga i händerna på en människa som bragt någon om livet?
- Skulle personen ens få något jobb när han/hon är färdig med utbildningen? Lönt att slösa resurser på att låta någon som ändå inte har en chans att få jobb, gå en lång utbildning?
- Det känns så motsägelsefullt att någon som sett till så att livet runnit som sand mellan någon annans fingrar, ska arbeta med att rädda andras liv.
Argument för:
- Man borde tro på att en människa kan förändras.
- Alla har rätt till en andra chans.
- Om personen verkligen ångrar det han/hon har gjort så borde personen få en möjlighet att ordna upp sitt liv, inte minst för att förhindra ytterligare brottslighet.
- Om personen ångrar sig djupt kanske han/hon känner att han/hon vill gottgöra det han/hon gjort på något sätt och kanske därför skulle vara extra engagerad. Men att rädda andra människor gör ju inte att människan som han/hon mördade kommer tillbaka. Den personen förblir död.
Jag vet inte riktigt vart jag står i denna fråga, vad tycker ni?
Döden
Jag är livrädd för att få någon livshotande sjukdom, som t.ex. cancer. Tänk att få beskedet att man inte har lång tid kvar, fy! Vilken ångest. Jag vill inte ens tänka på det, det kryper av obehag i hela kroppen.
Från och med nu ska jag försöka att leva varje dag. Verkligen leva. Inte bara finnas. Jag har en kylskåpsmagnet som föreställer en hund och ovanför hunden står det: "Never put off 'til tomorrow the fun you can have today". Det är en vis mening tycker jag. Man ska inte skjuta upp allt roligt, man ska göra det idag medan man fortfarande kan.
Kan man inte lita på sjukvården?
Har ni hört om treåringen som dog i svininfluensan? Jag hörde om det när jag åt frukost framför nyheterna i morse. Föräldrarna hade tydligen tagit honom till sjukhuset på onsdagen, då han var jättedålig och varken hade ätit eller druckit på fem dygn. Men läkaren skickade hem honom och sa att han skulle tillfriskna hemma. På fredagen kom dock familjen tillbaka till sjukhuset, då den lilla pojken hade fått andningssvårigheter. Trots detta fick pojken vänta 25 minuter innan han fick vård - och då var det för sent. Han tillhörde en riskgrupp då han från födseln var drabbad av en muskelsjukdom. Hur kan man bara skicka hem ett litet barn som mådde så dåligt och som dessutom tillhörde en riskgrupp??! Den där läkaren verkar ju inte heeelt kompetent. Hon hade tydligen inte sagt någonting om svininfluensa när hon träffade pojken på onsdagen - trots att många av symptomen stämde in. Hur kan man inte misstänka det i dessa tider?! Det förstår inte jag.
Man undrar ju om man kan lita på sjukvården, på att läkarna/sjuksköterskorna är kompetenta nog att ta hand om en om man skulle råka bli sjuk? Jag trodde man kunde det. Men tydligen inte. Den här pojkens död hade kanske kunnat förhindras om läkaren hade insett allvaret från början eller om han åtminstone hade fått hjälp DIREKT när han kom in till sjukhuset med andningssvårigheter.... Det är helt ofattbart och jag blir så arg. Visst alla människor kan göra misstag, men vissa misstag är allvarligare än andra, t.ex. att släcka en liten treårings liv är ganska allvarligt. Usch, det är så hemskt. Stackars föräldrar.
Vill ni läsa mer kan ni göra det på Aftonbladets hemsida: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6051605.ab
När döden kommer plötsligt
Händelsen för mina tankar till en tjej som gick ett eller två år över mig på gymnasiet som också dog i hjärnhinneinflammation. Hon hade väl också haft lite diffusa symptom, bl.a. svimmat i skolans bibliotek. På kvällen blev hon sämre och fick föras i ilfart till Lund (tror jag det var), men hon överlevde inte. Jag hade sett henne gå i skolans korridorer ofta och tänkt på att hon verkade väldigt duktig och trevlig. Sedan plötsligt hörde jag att hon avlidit, försvunnit från jordens yta. Det var inte kul att komma till skolan dagen efter, det hölls tal och det var många som grät. Jag grät också fast jag inte kände henne. Jag såg en av hennes vänner sitta på golvet vid hennes skåp och grät. Det är helt ofattbart. Även nu flera år senare så får jag gråten i halsen när jag tänker på det. Man kan läsa om hemska saker i tidningen men ändå inte ta till sig det, men när det händer i ens närhet, när det händer en person man vet vem det är, då är det annorlunda. Även om Amandas död berör mig väldigt djupt också.
Så unga människor borde bara inte få dö. Dö ska man göra när man är gammal och har levt sitt liv. Tyvärr så fungerar det inte riktigt så, man kan inte styra sitt eget liv så mycket att man kan bestämma när man ska dö. Det kan hända vemsomhelst närsomhelst varsomhelst. Det är läskigt.
Om bloggande
Jag överlevde akustiklabben och jag gjorde det utan att gråta, det ni! Det var nästan kul, men det var nog bara för att jag hade varit skräckslagen inför den och aatt den visade sig vara helt okej... Men snart är det labb igen och det är långt ifrån säkert att jag kommer undan lika lindrigt nästa gång.
Jag, Arlene och Lovisa hade under lunchen en intressant diskussion om bloggar och hur mycket man bör dela med sig av i en blogg. Varje gång jag skriver ett inlägg tänker jag efter: Kan jag stå ut med att folk får reda på det här om mig? Kan det vara missgynnande för mig? Hur kommer läsarna uppfatta mig om jag skriver på det här sättet? Jag tror det är viktigt att göra det, eftersom faktiskt vem som helst kan hitta ens blogg och läsa. Jag skulle känna mig väldigt utlämnad om vemsomhelst hade kunnat läsa om mina innersta tankar och känslor. Mitt förra inlägg ("Kvällstankar") var lite på gränsen till för personligt...
Men det finns ju de som delar med sig av hela sitt liv; de lägger upp foton/filmer på sina barn (det känns fel att lägga upp sådant på individer som inte har något att säga till om, hur fulla de var på den festen (hur kul är det om ens blivande arbetsgivare läser att man dricker sig full varje helg?), om hur dumma i huvudet folk på jobbet är (ja, det finns till och med de som nämner namn). Vad tänker man med då? Många av dem är vuxna människor - inser de inte vilken spridning sådant de skriver på bloggen kan få? Då är de nog inte tillräckligt mogna för att blogga. Visst, det kanske skulle bli tråkigare att läsa bloggar om alla hade hämningar, men för deras egen skull så borde de tänka efter lite mer.
Ikväll kommer Lisa hit och äter scones och kollar på Idol. Ska bli riktigt trevligt! Bäst jag städar undan lite snabbt nu innan hon kommer. Och ja, jag har dåligt samvete för att jag knappt pluggat varken idag eller igår. Illa illa. Men imorgon kommer jag plugga, plugga, plugga och får väl ta igen lite plugg i helgen också.
Tack Arlene, förresten, för kommentaren på förra inlägget! :)
Kvällstankar
Förut trodde jag att när jag var 22 år, så skulle jag vara nöjd med livet. Då skulle allt det som var jobbigt ha vänt. Det har väl blivit bättre, men vissa känslor och tankar finns fortfarande kvar. Känslor och tankar som jag hoppades skulle ha raderats vid det här laget. Jag har inte lyckats vända det helt och jag får ångest av att tänka på hur många år jag bara låtit passera, utan att på allvar ta tag i mitt liv. Ska jag låta ännu fler dagar rinna som sand mellan mina fingrar? Nej, det vill jag inte. Jag vill inte bli gammal, se tillbaka på min "ungdom" och önska att jag hade njutit mer av livet som ung.
Redan nu kan jag känna att jag önskar jag hade levt mitt liv lite annorlunda. Att jag inte hade varit så jävla feg, att jag hade vågat prova lite mer, vågat ta lite mer plats, vågat bjuda lite mer på mig själv, vågat bli lite mer av den jag vill vara. Att jag inte hade behövt längta så jävla mycket efter kärlek och riktig vänskap. Då hade jag inte behövt vara så rädd för att bli ensam (igen).
Jag måste bli mer säker på mig själv, tycka om mig själv lite mer. Annars kommer jag fortsätta vara den där blyga, försiktiga tjejen (som jag vet att jag ger intryck av att vara), som jag inte vill vara. Hon som tror att alla andra kan så mycket mer, som aldrig kan vara nöjd med sin egen prestation och som ibland känner sig fullkomligt osynlig. Men hur går man tillväga för att förbättra självkänslan? Hur kan man börja tro på sig själv efter att i så många år trott att man var totalt misslyckad?
Jag vet inte om det här blev för personligt för att skriva i bloggen. Men å andra sidan, hur kul kan det vara att läsa "Idag har jag varit i skolan, sedan gick jag promenad, sedan städade jag osv"?! Det kanske kan vara kul att dela med sig av lite personliga tankar då och då, eller vad säger ni??
Nu är det hög tid för mig att krypa till kojs. Godnatt.
Tejpad mun
Läs den här artikeln: http://hd.se/skane/2009/09/02/krav-paa-skadestaand-till-tejpad/ . Den handlar om en lärare som tejpade för munnen på en 6-årig pojke med hjälp av ett plåster. Pojken hade varit högljudd och fick tas till ett annat rum, där ett annat barn blev omplåstrat.. Då tog läraren tillfället i akt och tejpade igen pojkens mun. Efteråt hävdade läraren att det var ett skämt, men nu ska Höganäs kommun betala 50 000 kronor i skadestånd till pojken.
Jag tycker inte läraren gjorde rätt, även om pojken antagligen inte är något änglabarn och jag förstår att föräldrarna reagerade. Men jag tycker nog 50 000 är lite väl mycket som kompensation för fyra ynka minuter. Han hade ju antagligen betett sig på ett sätt som inte är acceptabelt, men det hamnar ju i skymundan nu... Vad tycker ni??
Som min mamma sa, det finns ju massa barn som lever i fattiga hem, det är väl bättre att samhället hjälper dem än att kommunen ska betala så mycket pengar till ett barn bara för att han fick ha ett plåster på munnen några minuter...
Fjortisbloggar
Vill börja med att svara på Bex kommentar till ångest-inlägget: JAAAA VI KOMMER KLARA DET!!!!!! UTAN TVEKAN!
Så. Nu tänte jag beklaga mig över en annan sak. I brist på annat att göra (ingenting är ju tråkigare än att städa) tittade jag runt på lite fjortisbloggar igår och herregud, säger jag bara. Bara massa blonda småtjejer (fast jag vet inte om de är så himla små egentligen) som skriver korkade saker och som spelar in fåniga videobloggar där de ständigt håller på med sitt hår. De pratar med en röst och på ett sätt som gör att man verkligen hoppas att de gör sig till, att de inte menar allvar. De får tusentals kommentarer, tusentals läsare. Men det verkar som att de flesta verkar inte tillhöra beundrarskaran. Men de finns ju de som skriver att de älskar kissie, dessie, amanda och vad fan de nu heter. Då blir man rädd.
De verkar tro att deras bloggar ska göra dem till kändisarna. Bara för att Blondinbella har lyckats genom bloggen, betyder inte att de också kommer göra det. De skryter om att folk tittar efter dem på stan, om hur framgångsrika de är och hur snygga de är. Jag såg nån som satt där och strök sitt (säkert) sönderblonderade hår och skröt om hur vackert det var. Ett helt videoblogginlägg om hur fint hennes hår var. Vem bryr sig? Kul att hon gillar sig själv och sitt hår. Och det stör mig när folk skriver att de inte kan vara vän med en ful person, så vidrigt att skriva så!
Jag vet, jag behöver inte gå in och läsa och det ska jag väl inte göra mer, för de är totalt meninglösa bloggar. Men jag kan ju alltid gå in där om jag vill få mig ett gott skratt (är det elakt att skratta? de är små tonårsbrudar som kanske inte förstår bättre?!) eller om det är städning eller plugg på gång. Då kan till och med läsning av fjortisbloggar vara intressant.
Stackars tjejer, hoppas de vaknar upp någon gång inom en inte alltför avlägsen framtid.
Nu har jag viktigare saker att göra. Delge mig gärna era åsikter om fjortisbloggarna :)
Ta tillvara på livet - man vet aldrig när det tar slut
Men samtidigt finns det ju inget man kan göra åt det. Det går ju inte att låsa in sig i sitt hem och isolera sig helt från omvärlden, för att minska risken för att råka ut för en olycka och dö. Att på grund av rädsla låsa in sig i sitt hem är väl inte att leva? Då är man väl på sätt och vis redan död. Man måste leva och njuta av livet - vad finns det annars för mening? Så när rädslan dyker upp i mitt huvud försöker jag att slå bort den, annars slösar jag bort dyrbar tid på att oroa mig och ha ångest över något som är bortom min kontroll. Man ska ta tillvara på varje dag man får i livet, så att den dagen då livet faktiskt håller på att rinna ur händerna på en, på sätt och vis känner sig nöjd med det liv man levt.
Det är också en skräck - att som gammal (om jag nu får bli gammal, vilket jag innerligt hoppas) känna att jag kastat bort mitt liv. Tänk om jag önskar att jag hade gjort allting annorlunda? Tänk om jag vill spola tillbaka tiden och leva mitt liv på ett helt annat sätt? Tänk om jag ångrar saker jag gjorde och, ännu värre, saker jag inte gjorde. Därför borde man inte bara sitta hemma och låta dagarna gå. Detta betyder givetvis inte att man måste resa jorden runt, vara med om äventyr osv. Alla människor är inte likadana, har inte samma värderingar och inte samma intressen. Men man ska leva sitt liv så som man själv vill leva det, så att man är tillfreds. Sedan spelar det ingen roll om den tillfredsställelsen över livet uppkommer efter en jordenruntresa, eller en myskväll framför en bra film i goda vänners lag. Även små saker kan förgylla livet. Och från och med nu, ska jag försöka att förgylla varje liten dag i mitt liv, med saker, stora som små, som gör mig nöjd. Lycklig. Tillfreds.
Tragisk historia
Jag har även tagit en promenad ner till stan för att köpa solskyddsfaktor. Stod i affären och velade: vilken ska man ha? Det fanns 6, 10 och 30 att välja mellan - allt där emellan var slut. Jag tänkte att det kanske är dumt att ta den allra lägsta, men jag ville inte ta 30 heller eftersom jag inte har känslig hud och att jag redan hunnit bli lite solbränd (eller kanske bara bränd haha). Så jag tog 10. Hoppas det blir bra. Det är inte billigt minsann, den kostade 100 kronor.
Jag kom hem och satte mig och läste lite igen. Sedan var det dags att ge sig av för att delta i överlämningen från den gamla sektionsstyrelsen till den nya. Jag ska vara med i den nya styrelsen. Först fick vi lite information och sedan bjöd gamla styrelsen på paj... Vi satt utomhus i den gassande solen. Helt galet varmt idag alltså. Och igår med för den delen. Riktig sommar.
Nu ikväll har jag försökt läsa lite till... Men det har inte gått så bra och nu är jag alldeles för trött för att ta in något jag läser. Så ska sova nu och sedan gå upp vid sex imorgon och läsa det sista. Sedan får det gå som det går. Det finns mycket värre saker som skulle kunna hända.
Man skulle kunna bli mördad, som den stackars psykologstudenten blev. Pratade med mamma nyss och hon läste upp en artikel som hade publicerats i Aftonbladet eller Expressen. Så jävla tragiskt. Den 20-åriga gärningsmannen hade mått väldigt dåligt och gått ut för att ta sitt eget liv. Istället kastade han sig över den oskyldiga småbarnsmamman när hon cyklade förbi och högg henne sedan till döds. Det hade kunnat vara jag. Det hade kunnat vara någon av mina vänner. Psykologstudenten befann sig på fel plats vid fel tillfälle. Vidrigt. En man hade gått förbi honom innan psykologstudenten kom förbi, men honom hade 20-åringen låtit vara ifred. Vilken tur för honom.
Psykologstudenten hade pratat med sin man i telefon när hon blev överfallen. Mannen hörde henne skrika "Släpp mig" och ropa på hjälp och sedan bröts samtalet. Han kastade sig i bilen för att leta efter henne. Men innan han hade kommit fram hade ambulansen redan hämtat kvinnan. Han hittade dock hennes cykel med barnstolen. Fyyyyy vad fruktansvärt. Han ska avsluta sina studier till civilekonom och har sagt att han aldrig ska sätta sin fot i parets gemensamma villa i Lambohov igen. Hela hans liv har slagits i spillror. Deras 2-åriga dotter kommer alltid att sakna sin mamma. Alla andra anhöriga har blivit drabbade och psykologstudenten blev inte äldre än 26 år. Hon kommer aldrig få avsluta sina psykologstudier, hon kommer aldrig få se sin dotter växa upp. Hennes liv avslutades abrupt, bara för en psykopat skulle befinna sig i närheten just när hon var på väg hem. INGEN fick ut något av det. Han kommer att få ta sitt straff (även om det säkert kommer bli alldeles för lindrigt). Hans liv blir ju inte bättre av att mörda någon, precis.
Han mådde säkert jättedåligt, han hade en mycket ansträngd ekonomi, var arbetslös... Men man kan inte mörda folk bara för att man mår dåligt. På vilket sätt skulle det kunna göra hans liv bättre?!
Det verkar som att hans flickvän inte visste om vad han hade gjort, trots allt. Från början var ju hon misstänkt för skyddande av brottsling eller något i den stilen. Det är ju hemskt för henne också, att en psykopat och mördare är pappa till hennes barn...
Usch, det är en så fruktansvärt tragisk historia att det gör ont.
Rättelse
Fick en kommentar om att dubbelmordet skedde på Åsgatan, inte Ågatan. Jag hade läst fel i en artikel. Men fruktansvärt ändå. Man tycker inte något sådant borde kunna hända klockan åtta en vardagmorgon. Eller någongång, någonstans egentligen.
Så hemskt.
Kvinnan som mördades i natt, pluggade till psykolog, var 20-30 år, hade pojkvän och en son på 2 år. Och så är det nån sjuk jävel som slår ihjäl henne. Tydligen hade hon levt när någon förbipasserande hade hittat henne, men hon avled på sjukhuset. Från början trodde de att det hade varit en olycka, men på sjukhuset slogs det fast att det rörde sig om mord. Polisen har gripit en 20-årig man, på sannolika skäl misstänkt för mordet och en 18-årig kvinna misstänks för medhjälp till mord.
För några år sedan mördades en 8-årig pojke och en kvinna på Ågatan, mitt i centrala Linköping. Pojken brukade ha sällskap med sin syster till skolan, men den här morgonen hade han försovit sig och fick gå själv. Pojken mötte mördaren som högg ihjäl pojken, och klockan var åtta på morgonen (som sagt mitt i centrum). Senare mördar personen även en kvinna. Morden klarades aldrig upp och någon mördare hittades aldrig. Så himla läskigt!
Här i Linköping har det även skett en våldtäkt i Trädgårdsföreningen mitt på dagen! Hur är det möjligt? Man tänker ju att sådant inte borde kunna ske mitt på dagen inne i stan. Man är fan inte säker någonstans eller under någon tid på dygnet. Ska man inte kunna gå ut utan att riskera att bli nedstrucken av en galen knivman? Ska man inte kunna ta en promenad genom Trädgårdsföreningen en solig dag utan att bli våldtagen? Vart är världen på väg? Usch. Det är vidrigt.
Jag blir rädd när jag tänker på offrena. Att de innan de blev mördade antagligen hade haft en helt vanlig dag. De hade stigit upp den morgonen som alla andra morgnar, ätit samma frukost som de alltid ätit på morgonen, går till jobbet/skolan som vanligt. De tänkte som vanligt, kände som vanligt. Allt var som vanligt. Och så PANG och allt tar slut. Livet får ett abrupt slut, bara så där. Det kan hända vemsomhelst, närsomhelst, varsomhelst. Det kan hända mig imorgon. Läskig tanke. Vi får hoppas att så inte är fallet.
Tänk vad hemskt för alla anhöriga. De visste inte att när de såg sin vän/partner, mamma, dotter, son, pappa gå ut genom dörren skulle bli den sista gången de någonsin såg honom/henne. Så hemskt.
Bygga upp självförtroendet
Under en promenad, fattade jag ett beslut. Ett beslut som kommer att bli svårt att genomföra, men som jag tror kommer att leda till något bra. Beslutet var helt enkelt att jag i sommar ska bygga upp mitt självförtroende och försöka bli mer säker på mig själv. Jag ska inte längre titta ner i marken när jag möter någon när jag går på gatan, jag ska gå rak i ryggen och våga möta folks blickar. Jag ska sluta be om ursäkt heeela tiden; i nuläget ber jag om ursäkt för att jag typ andas för högt, eller kanske inte riktigt. Men jag säger "förlåt" när folk springer in i mig eller trampar mig på foten. Det bara kommer av automatik. Så om någon trampar mig på foten, säger jag förlåt... varför? För att jag var i vägen? Varför ska jag skylla allt dåligt som händer på mig själv, varför ska jag lägga all skuld på mig själv?
Jag ska även försöka sluta vara så blyg. Jag har faktiskt utvecklats på den fronten, men det är fortfarande en bit kvar. Jag ska våga prata mer med främmande människor, våga bjuda lite mer på mig själv. Och jag ska försöka tycka bättre om mig själv. Jag är inte sämre eller mindre värd än andra människor. Jag ska försöka vara lika snäll mot mig själv som jag försöker vara mot andra människor.
Jag tänker inte genomgå någon drastisk personlighetsförändring. Jag tänker bara jobba med saker som faktiskt är positiva. Det finns ingen anledning att gå runt och tycka illa om sig själv eller vara osäker på sig själv. Det mår man bara dåligt av. Jag kommer aldrig bli tjejen som hörs och syns mycket. Sådan är inte jag, så är det bara. Men allting är inte svart eller vitt. Jag är trött på att vara den tysta tjejen, som i princip bara svarar när hon blir tilltalad (av främmande människor alltså, ni som känner mig vet att jag kan vara ganska pratglad av mig).
Frågan är bara hur man ska genomföra detta... ? Hur får man bättre självförtroende? Om ni har något tips, sitt inte inne med det, snälla.
Nu ska jag plugga vidare. Jag har köpt lite choklad och nötter - det är ju faktiskt lördag (och jag tänker ignorera det faktum att jag redan har tryckt i mig ett halvt kilo godis i helgen).
Att säga förlåt
Vet ni, innan när jag cyklade hem från träningen så var jag nära att krocka med några tjejer på cykel. Den korsningen där det nästan hände är väldigt dum, kommer man från "mitt" håll så ser man inte människor som kommer runt hörnet och tvärtom (de som kommer från andra hållet ser inte mig heller). Men jag tyckte inte jag cyklade så snabbt, i och med att jag vet hur farlig den korsningen kan vara. Men de kom i ganska hög hastighet. Men det var väl bådas "fel" egentligen. Men jag sa inte förlåt. Det är olikt mig. Men jag är nästan glad över det. Jag ska sluta be om ursäkt för minsta lilla, jag ska inte be om ursäkt för att jag finns. Det var lika mycket de andra tjejernas fel och de sa ju inte förlåt, så varför skulle jag göra det?! Visst, det är bra att kunna be om ursäkt när man har gjort något fel, men det finns gränser för hur ofta man ska använda ordet "förlåt", inte sant?
