Dikt
Jag hittade en dikt jag skrev precis innan jag tog examen, den fick aldrig någon titel.
Jag ska snart avsluta ett kapitel i mitt liv.
Nu är snart denna tid förbi.
Jag förstår inte vart alla år försvinner,
de som sand mellan mina fingrar rinner.
Dagarna går, blir till månader och år.
Hösten blir till vinter, vintern övergår i vår.
Jag minns när vi stod utanför Domkyrkan första dagen.
Fjärilarna dansade i magen.
Jag minns nollningen och kravallerna,
i de fina röda overallerna.
Jag minns nätterna på Flamman,
sconeskvällarna och allt annat vi gjorde tillsammans.
Jag minns stressen och paniken,
över att inte förstå fonetiken.
Och allt annat vi skulle lära oss,
det var inte alltid lätt att släppa loss.
När det gällde relationer, fick jag börja om på nytt.
Och ni kära vänner skulle bara veta hur mycket ni betytt.
Ni förändrade mitt liv och mig,
ni har gjort mig till en annan tjej.
Jag är inte lika blyg och försiktig,
ni fick mig att känna mig värdefull och viktig.
Jag ska nu avsluta ett kapitel i mitt liv,
nu är denna tid förbi.
Men det är inte bara ett avslut,
utan också en början på något nytt.
Alla fina minnen jag fått,
kommer jag för evigt bära med mig.
Och jag kommer minnas studietiden som något gott.
Jag ska snart avsluta ett kapitel i mitt liv.
Nu är snart denna tid förbi.
Jag förstår inte vart alla år försvinner,
de som sand mellan mina fingrar rinner.
Dagarna går, blir till månader och år.
Hösten blir till vinter, vintern övergår i vår.
Jag minns när vi stod utanför Domkyrkan första dagen.
Fjärilarna dansade i magen.
Jag minns nollningen och kravallerna,
i de fina röda overallerna.
Jag minns nätterna på Flamman,
sconeskvällarna och allt annat vi gjorde tillsammans.
Jag minns stressen och paniken,
över att inte förstå fonetiken.
Och allt annat vi skulle lära oss,
det var inte alltid lätt att släppa loss.
När det gällde relationer, fick jag börja om på nytt.
Och ni kära vänner skulle bara veta hur mycket ni betytt.
Ni förändrade mitt liv och mig,
ni har gjort mig till en annan tjej.
Jag är inte lika blyg och försiktig,
ni fick mig att känna mig värdefull och viktig.
Jag ska nu avsluta ett kapitel i mitt liv,
nu är denna tid förbi.
Men det är inte bara ett avslut,
utan också en början på något nytt.
Alla fina minnen jag fått,
kommer jag för evigt bära med mig.
Och jag kommer minnas studietiden som något gott.
Mammas dikt
Mamma skrev en jättefin dikt till vår kanin Celine som dog för några veckor sedan.
Älskade Celine,
Vad man kan sakna ett litet djur!
En tom bur. Utan sin lite klumpiga kanin.
Du var så svart, du var så blank, underbart fin!
Som bara satt där och gjorde mig glad.
Jag saknar dig i varje maskrosblad!
Morötter vill jag inte köpa igen.
Jag saknar familjens tystlåtna, fina vän...
Älskade Celine,
Vad man kan sakna ett litet djur!
En tom bur. Utan sin lite klumpiga kanin.
Du var så svart, du var så blank, underbart fin!
Som bara satt där och gjorde mig glad.
Jag saknar dig i varje maskrosblad!
Morötter vill jag inte köpa igen.
Jag saknar familjens tystlåtna, fina vän...
Saknad
Kan inte förstå att du har lämnat oss
med en tom bur och hjärtan fyllda av saknad.
Önskar jag hade varit vid din sida ända in i slutet,
att jag kunnat säga adjö och viska hur mycket jag älskar dig,
i ditt långa kaninöra.
Du försvann så plötsligt, jag hade ingen aning.
Hade jag vetat hade jag åkt hem på stört,
för att stryka dig över din mjuka päls.
Du var så underbar på alla sätt och vis,
så pigg och snäll och matglad.
Jag hoppas du haft det bra hos oss,
och att du har det minst lika bra där du befinner dig nu.
Du kommer alltid finnas i mitt minne och i mitt hjärta.
Du måste vara den finaste ängeln i kaninhimlen,
för du var då den finaste kaninen på jorden.
Jag älskar dig, nu och för alltid ♥
Tredje puckeln på en kamel
Jag känner mig som en vissen blomma,
i ett pedantiskt ordnat hem.
Som ett överflödigt hål,
i väskans axelrem.
Som en nykramad snöboll,
en solig julidag.
Som den tolfte spelaren,
i ett elvamanna fotbollslag.
Jag känner mig som rinnande vatten,
i öknens hetta.
Som det irriterande regnmolnet,
som aldrig verkar lätta.
Som socker på ägget
och salt i teet.
Som den lilla, lilla byn
vars namn ingen vet.
Som vanten på foten
och strumpan på handen.
Som ett karieshål,
i den perfekt borstade tanden.
Jag känner mig som väckarklockan
som ringer tre timmar för sent.
Som diskmaskinen
som aldrig någonsin diskar rent.
Som en dörr utan handtag
och en lampa utan ljus.
Som en fågel utan vingar
och en snigel utan hus.
Som en måne på en dag
och en sol på en natt.
Som bilen med ett styre
och cykeln med en ratt.
Liksom den tredje puckeln på en kamel,
känner jag mig så jävla överflödig och fel.
Kommentar: En dikt om att känna sig överflödig, otillräcklig och fel; känslor som nog de flesta av oss känner igen. Jag blev nöjd med dikten och har fått fina kommentarer på en skrivarsida på nätet, där jag är medlem. Alltid kul att få kommentarer och det värmer i hjärtat. Kanske jag inte har tappat skrivandet helt trots allt.
Mina första dikter
Jag har en skrivbok där jag har skrivit dikter sedan min första dikt skrevs, den 7:e septemter 2003, snart sex år sedan, galet. Den 7:e september 2003 var också dagen då min älskade Gracie (min första kanin) plötsligt gick bort. Det var saknaden efter henne som min första dikt kom att handla om.
I början skrev jag dikter på rim - nu i efterhand är jag nöjd med några av rimmen, men vissa rim skriker det nödrim om. Vissa dikter är jag nöjd med, medan andra är fåniga. Det är kul att läsa dem nu och minnas vilka känslor jag kände, vilka tankar som snurrade i mitt huvud. Men vissa dikter gör ont att läsa. Många av dikterna skrevs under en period då jag mådde väldigt dåligt, då jag kände mig värdelös, ensam och utanför. Vissa dikter som handlar om hur ful och äcklig jag tyckte att jag var, hur fel jag var, hur misslyckad jag kände mig, väcker minnen som inte är så roliga, till liv.
Jag tänkte bjuda er på några dikter från min tidiga "skrivarkarriär" (haha, skämtåsido - det finns ingen karriär att snacka om).
Min Gracie - 7/9-03 (första dikten):
Tårar riner, tårar torkar,
utan dig vet jag inte om jag orkar.
Kinder blöta, klump i magen,
detta är den absolut värsta dagen.
Du var trött, du försvann,
sjukdomen över dig vann.
Du var så söt, du var så glad,
du gillade att äta maskrosblad.
Du togs bort, du försvann från mig,
men kärleken till dig kan ingen ta ifrån mig.
Jag är så ledsen, jag gråter så,
jag önskar att allting var som då.
jag höll dig i mina armar tills ditt hjärta sutade slå,
tills ditt medvetande inte längre gick att nå.
Jag hoppas att du gillade att vara hos mig,
för jag älskar dig.
Så mycket, så mycket, min Gracie.
Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta.
Kommentar: Dagen innan hade Gracie mått bra, hon hade varit som vanligt. Men den 7/9-03, märkte vi direkt att et var något som var fel. Gracie var hängig och åt inte som hon brukade. När hon inte blev bättre under dagen, körde vi in henne till djursjukhuset. Hon var riktigt dålig. Veterinärerna tog in henne direkt och sa att chanserna att hon skulle klara sig var små och undrade om vi ville försöka ändå, trots att det kostade extra pengar. Självklart ville vi det, men tyvärr fanns det ingenting veterinärerna kunde göra. De gav henne en spruta och hon fick ligga i mina armar medan giftet sped sig i hennes kropp. Men eftersom hon var så dålig, så fungerade inte hennes blodcirkulation som den skulle, vilket innebar att det dröjde länge innan hon dog. Det var hemskt. Veterinären sa att det kändes bra för henne att få vara nära någon så här på slutet. Jag minns hur oerhört ledsen jag var, det gjorde så ont. Att komma hem och hitta tussar från hennes mjuka, gråa päls på gräsmattan var olidligt. Att veta att hon var borta och aldrig skulle komma tillbaka gjorde så ont inuti. Ni kanske tycker att det är löjligt att må så dåligt över en kanin, men hon betydde så oerhört mycket för mig. Och jag hävdar att man fäster sig lika mycket vid en kanin som vid exempelvis en hund - kaniner har också personligheter. Jag kan inte skriva det här utan att tårar börjar rinna, trpts att det har gått hela sex år sedan det hände.
Livet - 13/9 - 03:
När solen går ner,
och man fullmånen ser,
önskar man sig mycket mer.
Saker man inte kan få,
mål som är omöjliga att nå.
Ofta undrar man varför vissa saker sker,
varför bara vissa människor ler.
Att det bara är vissa som finner lycka,
det är konstigt kan man tycka.
Vissa frågor har inget svar,
finn dig i det så är du rar.
Vissa människor svälter,
andras liv bara välter.
Vissa har inga pengar,
inte heller några sängar.
Andra har allt,
utan att tycka att det är ballt.
Man ber och ber,
om att ha något mer.
Ingenting är givet,
absolut inte livet.
Kommentar: Den här dikten var den tredje dikten jag skrev. Den innehåller exempel på nödrim. Men jag vet inte, jag är nöjd med själva rytmen och själva budskapet...
Löv faller ner - 13/9 -03
Löv faller ner,
tårar rinner när ingen ser.
De rinner för sorgen man bär,
löven faller för att hösten är här.
Snöflingorna faller tätt,
man kan inte dölja skrattet.
Man skrattar för att allt är kul,
snön faller för snart är det jul.
Livet är en berg- och dalbana, upp och ner.
Den stannar inte hur mycket man än ber.
Flickan han drömt om - 19/3- 04
Plötsligt stod han där i dörröppningen.
Hon var som fastfrusen, varför visste ingen.
Det är ju han sa en röst inuti,
inga passar bättre ihop än vi.
De var som främlingar för varandra,
de var precis som alla de andra.
Hon ville ta hans hand,
för att visa att emellan dem fanns ett band.
Ett band som ingen skulle få förstöra,
men just nu var allt i en enda röra.
Hon ville krama honom hårt,
visa honom att hon var precis hans sort.
Varför såg hon så konstigt på honom?
Han som hade velat visa dem.
Ville hon inte ha honom hos sig?
Tänk om han frågade och hon sade nej?
Han tittade bort,
en sekund så kort.
Plötsligt sprack hennes ansikte upp i ett leende,
han fick sin bekräftelse:
Detta var flickan han drömt om.
Kommentar: Inspirationen till den här dikten fann jag i Sara Kadefors bok "Sandor slash Ida". Det var en uppgift i skolan. Jag vågade faktiskt läsa upp den här dkten för klassen.
Väntar (på dig) - 2/8 - 04
Jag väntar på dig,
det har jag gjort i hela mitt liv.
Jag kommer aldrig att sluta.
Då skulle allting rasa.
För då skulle det inte finnas något
som tar mig bort från det onda.
Jag väntar och väntar.
Väntar på att du ska älska mig.
Väntar på att du ska värma mina frusna fingrar.
Mitt hjärta värker av längtan till dig,
snälla kom fort,
bara du kan laga den del av mig som inte är hel.
Jag väntar på dig. Du som är den rätte.
Väntar på att du ska komma och förändra mig.
Förändra världen.
Göra den bättre.
Göra den mindre kall.
Kommentar: Jag väntar fortfarande, haha. Denna tycker jag är på gränsen till löjlig, men jag bjuder på den ändå.
Life is - 23/1- 05
Life is like eyes,
often light, dark sometimes.
The eyes show if you're happy,
or if you have a day of feeling crappy.
Everybody has days like that.
You can't know what's going to happen tomorrow,
it can be a day of happiniess, or a day of sorrow.
Life changes very fast,
live every day as if it is your last.
Because you never know.
Some days are so hard, that you feel like dying.
That's not tru, you're only lying.
Because in every life there's something to love,
if not, soon happiness is coming like sent from above.
Please trust me.
Life is a chain of days, and every day is special.
One day can be very exciting,another day you're feeling "casual".
Life is often light, but dark sometimes.
Just like eyes.
Kommentar: Detta var också en dikt som skrevs på grund av (tack vare?) ett arbete i skolan. Engelska har aldrig varit mitt starka ämne i skolan, men hoppas denna var hyfsat korrekt. Annars får ni gärna säga till.
Nej, nu orkar ni nog inte mer. Kommentera gärna - ge konstruktiv kritik. Jag kan ta tips på saker som kan bli bättre.
I början skrev jag dikter på rim - nu i efterhand är jag nöjd med några av rimmen, men vissa rim skriker det nödrim om. Vissa dikter är jag nöjd med, medan andra är fåniga. Det är kul att läsa dem nu och minnas vilka känslor jag kände, vilka tankar som snurrade i mitt huvud. Men vissa dikter gör ont att läsa. Många av dikterna skrevs under en period då jag mådde väldigt dåligt, då jag kände mig värdelös, ensam och utanför. Vissa dikter som handlar om hur ful och äcklig jag tyckte att jag var, hur fel jag var, hur misslyckad jag kände mig, väcker minnen som inte är så roliga, till liv.
Jag tänkte bjuda er på några dikter från min tidiga "skrivarkarriär" (haha, skämtåsido - det finns ingen karriär att snacka om).
Min Gracie - 7/9-03 (första dikten):
Tårar riner, tårar torkar,
utan dig vet jag inte om jag orkar.
Kinder blöta, klump i magen,
detta är den absolut värsta dagen.
Du var trött, du försvann,
sjukdomen över dig vann.
Du var så söt, du var så glad,
du gillade att äta maskrosblad.
Du togs bort, du försvann från mig,
men kärleken till dig kan ingen ta ifrån mig.
Jag är så ledsen, jag gråter så,
jag önskar att allting var som då.
jag höll dig i mina armar tills ditt hjärta sutade slå,
tills ditt medvetande inte längre gick att nå.
Jag hoppas att du gillade att vara hos mig,
för jag älskar dig.
Så mycket, så mycket, min Gracie.
Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta.
Kommentar: Dagen innan hade Gracie mått bra, hon hade varit som vanligt. Men den 7/9-03, märkte vi direkt att et var något som var fel. Gracie var hängig och åt inte som hon brukade. När hon inte blev bättre under dagen, körde vi in henne till djursjukhuset. Hon var riktigt dålig. Veterinärerna tog in henne direkt och sa att chanserna att hon skulle klara sig var små och undrade om vi ville försöka ändå, trots att det kostade extra pengar. Självklart ville vi det, men tyvärr fanns det ingenting veterinärerna kunde göra. De gav henne en spruta och hon fick ligga i mina armar medan giftet sped sig i hennes kropp. Men eftersom hon var så dålig, så fungerade inte hennes blodcirkulation som den skulle, vilket innebar att det dröjde länge innan hon dog. Det var hemskt. Veterinären sa att det kändes bra för henne att få vara nära någon så här på slutet. Jag minns hur oerhört ledsen jag var, det gjorde så ont. Att komma hem och hitta tussar från hennes mjuka, gråa päls på gräsmattan var olidligt. Att veta att hon var borta och aldrig skulle komma tillbaka gjorde så ont inuti. Ni kanske tycker att det är löjligt att må så dåligt över en kanin, men hon betydde så oerhört mycket för mig. Och jag hävdar att man fäster sig lika mycket vid en kanin som vid exempelvis en hund - kaniner har också personligheter. Jag kan inte skriva det här utan att tårar börjar rinna, trpts att det har gått hela sex år sedan det hände.
Livet - 13/9 - 03:
När solen går ner,
och man fullmånen ser,
önskar man sig mycket mer.
Saker man inte kan få,
mål som är omöjliga att nå.
Ofta undrar man varför vissa saker sker,
varför bara vissa människor ler.
Att det bara är vissa som finner lycka,
det är konstigt kan man tycka.
Vissa frågor har inget svar,
finn dig i det så är du rar.
Vissa människor svälter,
andras liv bara välter.
Vissa har inga pengar,
inte heller några sängar.
Andra har allt,
utan att tycka att det är ballt.
Man ber och ber,
om att ha något mer.
Ingenting är givet,
absolut inte livet.
Kommentar: Den här dikten var den tredje dikten jag skrev. Den innehåller exempel på nödrim. Men jag vet inte, jag är nöjd med själva rytmen och själva budskapet...
Löv faller ner - 13/9 -03
Löv faller ner,
tårar rinner när ingen ser.
De rinner för sorgen man bär,
löven faller för att hösten är här.
Snöflingorna faller tätt,
man kan inte dölja skrattet.
Man skrattar för att allt är kul,
snön faller för snart är det jul.
Livet är en berg- och dalbana, upp och ner.
Den stannar inte hur mycket man än ber.
Flickan han drömt om - 19/3- 04
Plötsligt stod han där i dörröppningen.
Hon var som fastfrusen, varför visste ingen.
Det är ju han sa en röst inuti,
inga passar bättre ihop än vi.
De var som främlingar för varandra,
de var precis som alla de andra.
Hon ville ta hans hand,
för att visa att emellan dem fanns ett band.
Ett band som ingen skulle få förstöra,
men just nu var allt i en enda röra.
Hon ville krama honom hårt,
visa honom att hon var precis hans sort.
Varför såg hon så konstigt på honom?
Han som hade velat visa dem.
Ville hon inte ha honom hos sig?
Tänk om han frågade och hon sade nej?
Han tittade bort,
en sekund så kort.
Plötsligt sprack hennes ansikte upp i ett leende,
han fick sin bekräftelse:
Detta var flickan han drömt om.
Kommentar: Inspirationen till den här dikten fann jag i Sara Kadefors bok "Sandor slash Ida". Det var en uppgift i skolan. Jag vågade faktiskt läsa upp den här dkten för klassen.
Väntar (på dig) - 2/8 - 04
Jag väntar på dig,
det har jag gjort i hela mitt liv.
Jag kommer aldrig att sluta.
Då skulle allting rasa.
För då skulle det inte finnas något
som tar mig bort från det onda.
Jag väntar och väntar.
Väntar på att du ska älska mig.
Väntar på att du ska värma mina frusna fingrar.
Mitt hjärta värker av längtan till dig,
snälla kom fort,
bara du kan laga den del av mig som inte är hel.
Jag väntar på dig. Du som är den rätte.
Väntar på att du ska komma och förändra mig.
Förändra världen.
Göra den bättre.
Göra den mindre kall.
Kommentar: Jag väntar fortfarande, haha. Denna tycker jag är på gränsen till löjlig, men jag bjuder på den ändå.
Life is - 23/1- 05
Life is like eyes,
often light, dark sometimes.
The eyes show if you're happy,
or if you have a day of feeling crappy.
Everybody has days like that.
You can't know what's going to happen tomorrow,
it can be a day of happiniess, or a day of sorrow.
Life changes very fast,
live every day as if it is your last.
Because you never know.
Some days are so hard, that you feel like dying.
That's not tru, you're only lying.
Because in every life there's something to love,
if not, soon happiness is coming like sent from above.
Please trust me.
Life is a chain of days, and every day is special.
One day can be very exciting,another day you're feeling "casual".
Life is often light, but dark sometimes.
Just like eyes.
Kommentar: Detta var också en dikt som skrevs på grund av (tack vare?) ett arbete i skolan. Engelska har aldrig varit mitt starka ämne i skolan, men hoppas denna var hyfsat korrekt. Annars får ni gärna säga till.
Nej, nu orkar ni nog inte mer. Kommentera gärna - ge konstruktiv kritik. Jag kan ta tips på saker som kan bli bättre.
Hyllning till Skåne
Jag älskar de skånska vidsträckta åkrarna.
Jag älskar ljudet av grus under fötterna,
när jag promenerar på de långa grusvägarna.
Jag älskar när den rödgula flaggan vajar i vinden.
Jag älskar den lilla hamnen med de små båtarna,
och alla människor som är där och äter glass
eller snickrar på ett rött litet skjul,
så fort solen kommer fram med sina varma strålar.
Jag älskar närheten till havet.
Både en varm sommardag när solen gör havet glittrande
och när blåsten framkallar stora vågor med vitt skum.
Jag älskar havslukten och kluckandet när vattnet slår mot stenarna.
Jag älskar synen av gårdar och av vindkraftverk som snurrar i vinden.
Därför vill jag en dag tillbaka till den skånska landsbygden.
Jag älskar ljudet av grus under fötterna,
när jag promenerar på de långa grusvägarna.
Jag älskar när den rödgula flaggan vajar i vinden.
Jag älskar den lilla hamnen med de små båtarna,
och alla människor som är där och äter glass
eller snickrar på ett rött litet skjul,
så fort solen kommer fram med sina varma strålar.
Jag älskar närheten till havet.
Både en varm sommardag när solen gör havet glittrande
och när blåsten framkallar stora vågor med vitt skum.
Jag älskar havslukten och kluckandet när vattnet slår mot stenarna.
Jag älskar synen av gårdar och av vindkraftverk som snurrar i vinden.
Därför vill jag en dag tillbaka till den skånska landsbygden.
Frö av glädje
Tro det eller ej, men igår kväll tror jag att skriv-inspirationen kom tillbaka till mig, i alla fall lite. Skrev några dikter som förmodligen är ganska fåniga. Eller STOPP! Jag ska ju börja tro mer på mig själv, bli lite mer självsäker och tycka om mig själv mer. Det är ett mål. Jag ska sluta nedvärdera mig själv och det jag gör. Jag skrev en dikt som jag själv blev ganska nöjd med...
Frö av glädje
Ni har sått ett frö av glädje i min själ.
Allt jag behöver göra är att vattna det väl.
Och när blomman tränger upp genom den frusna
marken i min själ, ska jag vårda den ömt,
dag och natt för alltid,
under varje liten minut av min livstid
Den handlar om hur de vänner jag har, har fått mig att må så mycket bättre än jag har gjort tidigare i mitt liv.
Nu har vi precis haft basgrupp, vi skulle egentligen ha haft det imorgon förmiddag, men vår handledare hade blivit dubbelbokad. Så vi tog det ikväll istället. Det var helt okej, just nu läser vi om autism och det fascinerar mig oerhört mycket. Och det passar ju utmärkt, med tanke på att jag under praktiken ska ingå i just autism-teamet.
Nu ska jag nog se veckans avsnitt av "Andra Avenyn" på internet, missade ju det i tisdags.
Frö av glädje
Ni har sått ett frö av glädje i min själ.
Allt jag behöver göra är att vattna det väl.
Och när blomman tränger upp genom den frusna
marken i min själ, ska jag vårda den ömt,
dag och natt för alltid,
under varje liten minut av min livstid
Den handlar om hur de vänner jag har, har fått mig att må så mycket bättre än jag har gjort tidigare i mitt liv.
Nu har vi precis haft basgrupp, vi skulle egentligen ha haft det imorgon förmiddag, men vår handledare hade blivit dubbelbokad. Så vi tog det ikväll istället. Det var helt okej, just nu läser vi om autism och det fascinerar mig oerhört mycket. Och det passar ju utmärkt, med tanke på att jag under praktiken ska ingå i just autism-teamet.
Nu ska jag nog se veckans avsnitt av "Andra Avenyn" på internet, missade ju det i tisdags.
Åren flyr
Tiden går och jag hänger inte med.
Den rusar, jag rusar inte lika fort.
Tio år försvinner, men jag står kvar på samma ställe.
Åren flyr, de rinner ur min hand.
Jag står kvar, utan handlingskraft.
Tittar på. Undrar vart de tog vägen.
Önskar jag hade vårdat dem bättre.
Tagit tillvara på varenda liten minut.
Jag blir äldre och äldre.
Snart är ungdomen förbi.
Kommer aldrig tillbaka.
Bara i min fantasi.
Det var längesedan jag skrev någonting alls. Efter mitt projektarbete som bestod i att skriva en roman, har jag haft total skrivtorka. Skrivtorkan har alltså varat i cirka tre år. TRE ÅR! Fattar ni hur snabbt tiden går? Det ger mig ångest. Och det gör mig stressad. Men i alla fall, så är inte dikten ovan en av mina bästa, men det kan i alla fall vara en början. Jag vill skriva igen. Jag vill bli bra på det igen. Men efter min roman, så känns det så futtigt att skriva en dikt eller en novell. Det är ju inte det. Men nu går jag runt och funderar på värsta romanidéerna och jag känner mig helt tom. Men bara för att jag ska skriva behöver jag ju inte skriva en hel roman. Det viktigaste just nu är att komma igång med skrivandet igen. Jag minns hur jag en gång älskade det, minns att jag skrev otroligt mycket förr.
Den rusar, jag rusar inte lika fort.
Tio år försvinner, men jag står kvar på samma ställe.
Åren flyr, de rinner ur min hand.
Jag står kvar, utan handlingskraft.
Tittar på. Undrar vart de tog vägen.
Önskar jag hade vårdat dem bättre.
Tagit tillvara på varenda liten minut.
Jag blir äldre och äldre.
Snart är ungdomen förbi.
Kommer aldrig tillbaka.
Bara i min fantasi.
Det var längesedan jag skrev någonting alls. Efter mitt projektarbete som bestod i att skriva en roman, har jag haft total skrivtorka. Skrivtorkan har alltså varat i cirka tre år. TRE ÅR! Fattar ni hur snabbt tiden går? Det ger mig ångest. Och det gör mig stressad. Men i alla fall, så är inte dikten ovan en av mina bästa, men det kan i alla fall vara en början. Jag vill skriva igen. Jag vill bli bra på det igen. Men efter min roman, så känns det så futtigt att skriva en dikt eller en novell. Det är ju inte det. Men nu går jag runt och funderar på värsta romanidéerna och jag känner mig helt tom. Men bara för att jag ska skriva behöver jag ju inte skriva en hel roman. Det viktigaste just nu är att komma igång med skrivandet igen. Jag minns hur jag en gång älskade det, minns att jag skrev otroligt mycket förr.
