Telefonsvarare som fattar noll
Jag förstår att ni läsare börjar tröttna på det ena ointressanta inlägget efter det andra, det märks eftersom läsarsiffrorna sjunker. Jag orkar inte bry mig. Jag hade kunnat skriva mer om de patienter jag möter, men det får jag inte, på grund av sekretessen. Och den tänker jag respektera, till 100 procent. Men jag kan säga så här: jag trivs som fisken i vattnet i min vita rock och med logopedyrket i största allmänhet. Jag älskar att gå runt i sjukhuskorridorerna i mina inneskor, att namnskylten på mig, att säga "Jag heter Hanna och är logopedstudent". Jag känner mig stolt över att vara logopedstudent; mitt blivande yrke är verkligen viktigt och meningsfullt. Jag kan inte tänka mig ett roligare och mer spännande yrke än detta! Det känns bara så rätt!!
Jag tyckte det var kul med barnpatienter, men jag tycker det är kul med vuxenpatienter också. Innan den här praktiken kände jag att barn var det som lockade mest, men jag skulle absolut kunna tänka mig att jobba inom neuro. Min handledare är ensam logoped i teamet på avdelningen där hon jobbar. Hon är den enda i teamet som besitter sådana kunskaper inom området (tal, språk, röst, sväljning). Det måste kännas bra, hon måste verkligen tycka att hon har en viktig roll.
Idag hade jag bokat dubbla biljetter hem, eftersom jag inte var säker på om jag skulle hinna med det tidiga tåget (15.40) eller om jag skulle bli tvungen att vänta till tåget som gick 17.40, som jag brukar ta. Jag skulle ringa till SJ och avboka det senare tåget eftersom jag hann med det tidiga. Det var lättare sagt än gjort. Det var nämligen en sådan där automatisk telefonsvarare som ville att jag skulle tala in biljettens beställningsnummer. Jag försökte och försökte, men fick hela tiden svaret att maskinen inte förstod. Det räckte inte att bara säga bokstäverna, nej man skulle dessutom komma på vanliga namn som började på de bokstäverna som fanns med i beställningsnumret. "Hanna" var tydligen inte tillräckligt vanligt, men "Helge" var det.. hmm... Varför kan de inte bara ha en vanlig människa som lyfter luren och säger: "Då avbokar vi den biljetten" .. Nej, det hade väl varit lite för lätt... eller??!!?
Nu ska jag försöka skriva lite på praktikuppgiften som innebär att man ska skriva om fem händelser. En av dessa ska väljas ut till ett seminarium i klassen.
Jag tyckte det var kul med barnpatienter, men jag tycker det är kul med vuxenpatienter också. Innan den här praktiken kände jag att barn var det som lockade mest, men jag skulle absolut kunna tänka mig att jobba inom neuro. Min handledare är ensam logoped i teamet på avdelningen där hon jobbar. Hon är den enda i teamet som besitter sådana kunskaper inom området (tal, språk, röst, sväljning). Det måste kännas bra, hon måste verkligen tycka att hon har en viktig roll.
Idag hade jag bokat dubbla biljetter hem, eftersom jag inte var säker på om jag skulle hinna med det tidiga tåget (15.40) eller om jag skulle bli tvungen att vänta till tåget som gick 17.40, som jag brukar ta. Jag skulle ringa till SJ och avboka det senare tåget eftersom jag hann med det tidiga. Det var lättare sagt än gjort. Det var nämligen en sådan där automatisk telefonsvarare som ville att jag skulle tala in biljettens beställningsnummer. Jag försökte och försökte, men fick hela tiden svaret att maskinen inte förstod. Det räckte inte att bara säga bokstäverna, nej man skulle dessutom komma på vanliga namn som började på de bokstäverna som fanns med i beställningsnumret. "Hanna" var tydligen inte tillräckligt vanligt, men "Helge" var det.. hmm... Varför kan de inte bara ha en vanlig människa som lyfter luren och säger: "Då avbokar vi den biljetten" .. Nej, det hade väl varit lite för lätt... eller??!!?
Nu ska jag försöka skriva lite på praktikuppgiften som innebär att man ska skriva om fem händelser. En av dessa ska väljas ut till ett seminarium i klassen.
Kommentarer
Trackback
