Underbar & Älskad av alla

Jag får panik av att tänka på hur snabbt dagarna susar förbi, hur de blir till veckor, till månader och år. Hur snabbt jag blir äldre och kommer bara allt längre bort från barndomen och jag börjar snart lämna även ungdomen bakom mig (det kanske jag redan har gjort? när är det man kliver in i vuxenvärlden på riktigt?). Jag förstår inte hur jag kan vara 22 år..22.... Jag känner mig inte en dag äldre än 17-18. När man var liten tyckte man att 17-18-åringar var JÄTTEstora. Men herregud, vad små de är, de är ju bara barn eller i alla fall nästan.

Förut trodde jag att när jag var 22 år, så skulle jag vara nöjd med livet. Då skulle allt det som var jobbigt ha vänt. Det har väl blivit bättre, men vissa känslor och tankar finns fortfarande kvar. Känslor och tankar som jag hoppades skulle ha raderats vid det här laget. Jag har inte lyckats vända det helt och jag får ångest av att tänka på hur många år jag bara låtit passera, utan att på allvar ta tag i mitt liv. Ska jag låta ännu fler dagar rinna som sand mellan mina fingrar? Nej, det vill jag inte. Jag vill inte bli gammal, se tillbaka på min "ungdom" och önska att jag hade njutit mer av livet som ung.

Redan nu kan jag känna att jag önskar jag hade levt mitt liv lite annorlunda. Att jag inte hade varit så jävla feg, att jag hade vågat prova lite mer, vågat ta lite mer plats, vågat bjuda lite mer på mig själv, vågat bli lite mer av den jag vill vara. Att jag inte hade behövt längta så jävla mycket efter kärlek och riktig vänskap. Då hade jag inte behövt vara så rädd för att bli ensam (igen).

Jag måste bli mer säker på mig själv, tycka om mig själv lite mer. Annars kommer jag fortsätta vara den där blyga, försiktiga tjejen (som jag vet att jag ger intryck av att vara), som jag inte vill vara. Hon som tror att alla andra kan så mycket mer, som aldrig kan vara nöjd med sin egen prestation och som ibland känner sig fullkomligt osynlig. Men hur går man tillväga för att förbättra självkänslan? Hur kan man börja tro på sig själv efter att i så många år trott att man var totalt misslyckad?

Jag vet inte om det här blev för personligt för att skriva i bloggen. Men å andra sidan, hur kul kan det vara att läsa "Idag har jag varit i skolan, sedan gick jag promenad, sedan städade jag osv"?! Det kanske kan vara kul att dela med sig av lite personliga tankar då och då, eller vad säger ni??

Nu är det hög tid för mig att krypa till kojs. Godnatt.